Input

I årsskriften för Sällskapet för Esther Ringnér-Lundgren har jag skrivit en text om att vara en resande skrivande människa som jag är ganska nöjd med.

Kanske publicerar den här i bloggen lite senare.

Jag är så populär…

Ikväll är jag bjuden på två olika tillställningar.
En som är intressant för mig som yrkesperson i flygbranschen, och en som är intressant för mig som litterär entusiast.
Det där intressanta dubbellivet som skapande och anställd genererar många val som måste göras, och ikväll är det ganska svårt.

Men jag tänker mig att jag ska följa minsta motståndets lag, för en gång skull, och gå på det som serverar bäst snittar.

Man måste ju inte ta allt på så förbannat stort allvar hela tiden.

Tunn is

Började kolla nya serien Tunn is ikväll, och gillar den verkligen, trots att Lena Endre är med. (Det är dock till stor glädje för mig att se att hon inte åldras med värdighet, eftersom jag hade oturen att träffa henne i mitt arbetsliv några gånger när jag var yngre och vet att hon är lika elak som de förbittrade rynkorna vittnar om.)

Ser fram emot att fortsätta följa den annorlunda serien, och har fastnat särskilt för karaktären Liv, spelad av Bianca Kronlöf.

Tycker också väldigt mycket om att serien utspelar sig i vackra arktiska miljöer.

Getting dressed for success

Har en ny T-shirt från Instagramkontot Villfarelser, med texten ”Ingen jävel kallar mig lilla gumman”.
Gillar den.

Och någonstans i världen finns just nu ett paket med mitt namn på, innehållande en annan T-shirt som är rolig på det där sättet som vi överdrivet ordningsamma arbetarklasskvinnor med koll på etiketten är roliga, när vi förfasar oss (för ja, det gör vi, allihop) över flygresenärer som inte har vett att klä sig civiliserat ombord.

Tycker att det är av yttersta vikt att alltid uppträda hel och ren, oavsett om man för tillfället är klädd i jeans och T-shirt eller balklänning.

Det finns en särskild typ av människor, som i egenskap av priviligierade med goda hem och mycket fritid har alla möjligheter i världen att prestera ett vårdat yttre, men ändå inbillar sig att det är okej att gå till Ica i sweats, bli sedd i offentliga sammanhang med otvättat hår och trasiga naglar, och det ger mig alltid rysningar eftersom jag skäms å deras vägnar. Vill de verkligen skylta med sin lathet på det där sättet?
Själv skulle jag aldrig gå till jobbet utan smink, och aldrig avstå att duscha på morgonen till förmån för fem minuters extra snooze.
Det passar sig helt enkelt inte för en kvinna med min ordningsamma och ansvarsfulla karaktär.
Det passar sig däremot för just en sådan karaktär att klä sig i en Phoenix Foundation-tröja, så en sådan har jag också sett till att skaffa mig. Love it!

Häshtägg spoiled!

Min mamma fann en gammal Pär Lagerkvist-bok, innefattande både Gäst hos verkligheten och Det besegrade livet, skänkte den till mig som om det inte var något märkvärdigt alls.

DET är sann moderskärlek det!

Jag älskar böcker som har lätt gulnade sidor, luktar av gamla bibliotek. Det är något alldeles extra fint med sådant, som miljardärerna bakom Storytel aldrig kommer att förstå.

Text med och utan stil

Jag följer Instagramkontot Brodera ut texten med stor behållning, och bilden ovan anser jag vara en riktig höjdpunkt.

Skulle själv vilja tillägga några rysare bland språkfel som får mig att BLI HELT JÄVLA GALEN när jag ser dem i offentlig text.
”Brevid” till exempel. Och ”överrens”. Bloggare som skriver ”skämt och sidor”, och sedan nämner att de ska ”göra ordning sig” (Blondinbellaklassiker).
För ett par veckor sedan läste jag en text i en av de stora dagstidningarna som gjorde mig så förbannad att jag gick omkring och gnisslade tänder i flera timmar.
-Ska vi ha det på det här sättet? agiterade jag retoriskt för alla som ville (och inte ville) höra på.
-Vill vi leva i en värld där yrkespersoner som anställs för att producera text inte vet bättre än att skriva ”i Irland”, och ”vara lyhörd på”? Acceptera att folk som kallar sig svensklärare säger ”van med” och inte kan stava till ”spänstig”?

Jag reagerar med fysiskt obehag varje gång jag läser en text av någon som använder ordet ”med” i stället för ”också”, ”då” i stället för ”eftersom” och petar in ett litet ”så” där det inte hör hemma.
Korrfel i texter retar mig ofta långt mer än vad de stör andra människor, och jag har fått höra att det beror på att jag är en perfektionist, men om det är något sammanhang i vilket jag finner perfektionism nödvändig, av yttersta vikt för att inte hela samhället, kulturen och mänskligheten ska krackelera under allmän lojhet, är det alla sammanhang som rör det skrivna ordet.

Jag anser att vi måste hålla oss med en hög lägsta språklig nivå i tidningar, böcker, webtext och tal om vi inte ska fördumma oss själva, förfalla fullständigt och plötsligt stå som gruffande apor och försöka förstå varandra med hemmagjord slang och tillgjorda utrop.

Och jag tror inte ett ögonblick på spåniga bloggbrudar som påstår att de ”kan skriva bra men inte orkar vara så himla noga” eller ”inte är motiverade att skriva rätt i just det och det forumet”.
Kan man uttrycka sig korrekt på sitt eget modersmål (vilket alla som har fullföljt lågstadiets första årskurs bör kunna) gör man det. Punkt. (En punkt. Eller tre. Inte två eller fyra.)
Och jag sätter punkt för det här inlägget nu, innan mitt blodtryck toppnoterar för att jag börjar tänka på det utbredda missbruket av ordet ”oavsett”, som aldrig ska vara sista ordet i en mening.

Blandade tankar i blogg, tidig februarimorgon 2020

Fan vad jag har tröttnat på Petter!
Han har blivit en sådan trist gubbe med förutsägbar musik, och hans nya låt (länkad ovan) är inget annat än en besvikelse. Han är en slags Magnus Uggla numera, som med jämna mellanrum påstår att han har hittat på något nytt, och möjligen själv tror att han har det, trots att han inte har det. Som en treåring med ännu en ”teckning” som bara är cirkulära tuschstreck i blandade färger.

Jag har tipsat alla i mitt Facebookflöde om att köpa Hjärt- och lungfondens armband till valfria kvinns på Alla hjärtans dag, och strax senare lärt förbipasserande hur man gör om en skumkanin till Kim Jong Un enligt en modell jag såg på Instagram. (Googla, det är kul!)

Jag håller i och håller i och håller i min text, men måste släppa taget, låta den leva sitt eget liv.
Måste.

Men idag är jag ledig och måste ingenting. Mer än att kanske gå på bio, för att jag vill det. Se Ring mamma eller Unga kvinnor. Några kompisar pratade om En del av mitt hjärta med Malin Åkerman och Jonas Karlsson, men jag har dykt bakom första bästa skämskudde så fort jag har råkat se trailern, så jag avstår. (Tänk vad snygga tjejer och konstnärligt nischade män kan komma undan med i fråga om taffliga produktioner. Kejsarens nya kläder-fenomenet, I guess.)

Läste i DN om ett par nya kontroversiella Nikedojor, besläktade med mina högt älskade rosa. Intresserad.

Och min blogg med det numera väl inarbetade dagliga klockan 07-inlägget? Jodå, det lirar…

(På bilden ser ni en av mina konstnärliga förebilder, Diego Maradona, som ni verkligen borde känna igen utan bildtext.)

Nej, flyger fram!

Om några dagar kommer min älskade man hem från Hong Kong för att umgås med sin fru, som hade en bokad biljett till parets andra gemensamma hem down south men drabbades av akut irrationell coronaskräck, ett par dygn.

Jag längtar som jag bara kan längta efter min andra halva, den enda i hela världen som säger ”jag förstår” i stället för ”men sluta larva dig”.

(Rubriken? Tranströmer. Läs en bok.)

Och så får jag frågor om varför jag alltid är ute i god tid?

När jag var runt tjugofem hade jag en blogg på en stor nyhetssajt, och i headern presenterades jag som ”Moraltanten”.
Det var ett epitet jag bar med stolthet, och som jag fortfarande anser kännetecknar mig.
Jag orkar alltid bry mig, låter inte onödigt ohyfs passera, och gör vad jag kan för att göra världen bättre även om det kostar några minuter av min dyrbara tid och en rask språngmarsch uppför några rulltrappor.

HUR JÄVLA SVÅRT SKA DET VARA ATT FATTA? EVAEMMA DELAR INTE SL-BILJETT!