Välj en sida

Jag vet inte om den graviditet jag nyligen upplevde var, som andra människor brukar beskriva sina graviditeter, ”den mest omvälvande tiden i mitt liv”, men den innebar i alla fall något helt nytt för mig.

Den värsta påfrestningen jag upplevde under de strax över 40 veckorna var oron för att något skulle gå fel.
Jag oroade mig för missfall långt bortom de tolv veckor som brukar omnämnas som ”den kritiska perioden”. (Vilken numera, enligt experter, är reducerad till 8 veckor, förutsatt att man kan mäta ett hjärtljud i vecka 8.)

Jag led brutalt illamående under större delen av graviditeten, och det enda som kunde lindra var ironiskt nog att äta, trots att jag hade väldigt svårt att uppbåda någon som helst matlust annat än i korta stunder (när jag tvunget ”behövde” en hamburgare med pommes frites, en bagel med mycket philly-ost, chokladdonuts eller ett kilo färska bär tillsammans med gula äpplen, mjuka päron och en japansk vit persika inom 20 sekunder men helst NU), men inget av det var lika jobbigt som att ”gå och vänta på en stor katastrof” i form av missfall eller det som kallas still birth (det svenska ordet är för otäckt).
Jag var ofta trött men hade svårt att sova, och min tröst var att jag aldrig upplevde det som kallas foglossning, ligamentsmärtor eller några andra fysiska krämpor av begränsande karaktär, förmodligen på grund av att jag är normaltränad, varken stillasittande eller hysteriskt gymutsliten.
Jag drabbades inte heller av några av de läskiga gravidrelaterade problem som fanns listade i alla mina faktaböcker om vad man ska vänta sig när man väntar sig att vänta sig, och det var en jävla tur ska jag säga er, för jag tror inte att jag, som är så extremt noga med min hälsa och observant på minsta förändring, hade hanterat vidriga upplevelser som navelbråck, hemorrojder och annat som de mest olycksaliga av preggosar tvingas genomlida särskilt bra.
Jag hade högt blodtryck under en period i början av graviditeten, enligt di lärde sannolikt relaterat till den stress som omvärlden gjorde sitt bästa för att elda på med ovälkomna frågor om min tidsplan och kommentarer om min kropps utseende (återkommer till det) medan Coronaviruset kom till stan, men strax senare återgick mitt blodomlopp till sitt normalläge med lågt tryck, överraskade mig ibland med plötsliga blodtrycksfall som i vanlig ordning gick över fort när jag lade mig på golvet med fötterna i högläge. (”Well, being almost 6 ft, you will most likely have to live with that problem” sa läkaren och log lugnande, trots att jag bara är 5 ft 8.)
Jag kände fosterrörelser för första gången i vecka 22 (hade alltså två jobbiga veckor efter vecka 20 när ”alla” enligt intärnät sägs känna babyn i sin kropp), och mindre sammandragningar från vecka 25, kraftigare sammandragningar och förvärkar lite till och från, högst sporadiskt, från vecka 37.
Jag gjorde regelbundna ultraljud från vecka 6 (det kan naturligtvis verka överdrivet, men jag betalade det ur egen ficka, utan att fresta på skattekassan som jag har bidragit till sedan jag var sexton år, och det gjorde mig lugn att ofta få höra att allt var som det skulle) och såg över huvud taget till att följa alla rekommendationer från proffs på graviditeter, undvek alla besserwisserråd som regnade över mig från alla andra möjliga människor som jag inte brukar ta råd från i andra situationer heller.

Så här i efterhand tror jag att jag hade en ovanligt problemfri graviditet, just för att jag aldrig hade ont någonstans utan bara led visst självupptaget gnäll, kände mig varm, osmidig, svettig och yr och illamående och ofräsch, svimmade ett par gånger.

Det hjälpte mig att räkna ned till babyns ankomst, att tänka ”idag är det en dag mindre kvar av det här än vad det var igår” och ”babyn är säkrare och mer utvecklad idag än vad den var igår”.

Jag läste på mycket om för tidig födsel, som skrämde och oroade mig eftersom det är känt att barn som föds tidigare än vecka 38 ofta får hjärnskador följda av inlärningssvårigheter och beteendestörningar senare i livet även om de överlever med hjälp av intensivvård i kuvös och verkar tämligen normala fram till skolåldern. (Sorry om någon läsare med preemie blev ledsen nu, men ni borde redan ha känt till det.)
När jag hade passerat vecka 37 var det bokstavligen som om en tyngd lyftes från axlarna, och jag kände mig tryggt förvissad om att jag bar ett färdigutvecklat barn, redo att göra entré i världen med full kraft, och därför borde väl de allra sista veckorna ha varit den del av graviditeten som jag kunde njuta av och trivas med, men då var jag så TRÖTT på den stora magen och så uppfylld av längtan efter babyn att jag ibland med stigande panik tänkte tanken att hen AAAALDRIG skulle komma ut. (The irony of it all när de första 38 veckorna som sagt innebar omvänd oro…)

I slutet av vecka 38 fixerade sig babyn i alla fall, vilket gjorde hela tillvaron något lättare eftersom det plötsligt fanns utrymme i bålen för djupa andetag igen, och jag kände mig betydligt smidigare i kroppen, mindre tyngd av magen.

Jag var euforiskt glad över att vänta barn genom hela graviditeten, men minst lika orolig som glad, och det var en lättnad när en läkare förklarade för mig att de hormoner som ”sätter fart på oron” när man är i välsignat tillstånd är av yttersta vikt för evolutionen, säkrar ett ökat riskmedvetande hos kvinnor som annars inte är tillräckligt rädda om avkomman som de bär.
(Och till alla som sa ”det är bara att vänja sig, som förälder är man alltid orolig, resten av livet”, vill jag säga att i alla fall min oro lugnade ned sig, blev mer rationell och realistisk, i samma sekund som ungen ploppade ut, så lite hormoner lär ha varit med i spelet också.)

Jag testade flera olika graviditetsappar i början, men fann att den röda som heter Preggers var den som passade mig bäst, med sin tydligt överskådliga nedräkningsfunktion.

Och trots att jag som sagt högst sannolikt hade vad som benämns en problemfri, okomplicerad graviditet, är jag väldigt väldigt glad att den ligger bakom mig, och jag har svårt att tro att jag någonsin kommer att gå genom det igen.

Jag menar, jag har ju redan fått världens allra finaste barn!

Jag brukar ha en vilopuls på ungefär 55 slag per minut ”i vanliga fall”, men redan under de första veckorna tickade den upp till 60, och senare i graviditeten låg den ganska stabilt mellan 70 och 75.
Det sägs bero på att man har mer blod i kroppen än vanligt, att även lungorna och hjärtat växer när livmodern expanderar, men det gav mig ändå en känsla av att gå omkring med konstant hjärtklappning, och det ligger på topp-tre-listan över skälen till att jag är glad att graviditeten ligger bakom mig.

En fascinerande (i alla fall om ni frågar mig) ”craving” jag hade under en stor del av graviditeten, särskilt i slutet, var doften av båtdiesel, olja, bensin och till och med bilavgaser. Jättekonstigt.
Jag vet inte vad hangupen i hjärnan kom ifrån, men jag hyste dagligen längtansfyllda tankar om att få andas in de skadliga ångorna, på ett sätt jag aldrig ens kunnat föreställa mig tidigare. Övervägde vid flera tillfällen att besöka en verkstad av något slag eftersom det verkligen kändes som om det enda som skulle hjälpa mot det allmänna illamåendet var att typ sniffa i trakten av en bensindunk, men nöjde mig med att vagga ned till hamnen och stå och djupandas vid diverse färjor och fartyg en stund.
Underligt, var det, som så mycket annat när man går i väntans tider.
Som att hår och naglar växte mycket snabbare än vanligt, och att tandköttet började blöda i tid och otid. Att fötterna blev plattare (det är sant, jag märkte det för att jag håller mig med väldigt välsittande skor och mina fotvalv plötsligt var betydligt lägre än vanligt) och att en miljard nya små födelsemärkesprickar dök upp på armarna, bröstkorgen och magen.

Angående viktuppgången, som det ALLTID talas om bland gravida, vägde jag 66 kilo månaden innan jag blev gravid, och 84 när jag vägde in mig inför förlossningen.
Och det verkar stämma att kilona rasar bort medan man ammar, trots att jag äter hela tiden, för första gången på länge känner hunger och matlust, ofta ackompanjerade av våldsamma cravings efter frukt, bröd och choklad.

Min gravidmage ”showed pretty early” som det heter, och det var lite jobbigt eftersom jag inte ville dela de lyckliga omständigheterna med omgivningen förrän tidigast i vecka 13-14 någonting, men jag har sedermera fått en vetenskaplig förklaring till det. Och lärt mig exakt hur ohyfsade människor kan vara med sitt besinningslösa konfronterande och sitt intriganta tissel och tassel när de är av typen som stirrar ohälsosamt mycket på ytligt bekantas underliv.
Tänkte berätta mer om det i ett kommande inlägg!
(Och några dagar efter förlossningen hade den utstretchade magen smackat tillbaka till ursprungsformen som ett gigantiskt gummiband, trots den blindtarmsoperation jag gjorde tätt inpå mitt älskade barns födelse. Kvinnokroppen är fantastisk, precis som klyschan nyblivna mammor brukar kläcka ur sig lyder.)