Jag och en kompis började prata om en skådis som vi båda ogillar eftersom hon bara har ett ansiktsuttryck.

-Men är det inte så med väldigt söta tjejer, att de liksom inte kan röra en min?
-Exakt! De är som förstenade. Endast och enbart söta, jämt.

Sedan kom vi in på fenomenet skönhetsingrepp med botox och fillers bland bekanta, och konstaterade som många gånger tidigare att folk tenderar att förblindas helt efter att ha börjat med det, alldeles tappa begreppen och så att säga gå bärsärk över sina egna ansikten.
-För mig går faan gränsen vid kirurgi, sa jag, som är ett stort fan av allt smink vetenskapen kan uppbåda, färgar ögonbrynen då och då och använder iwhite tandblekning någon gång om året.
-Då har man ju gått för långt, visar ingen respekt för sig själv och det utseende man faktiskt hör ihop med.

Och man blir en USEL skådespelare, i alla tänkbara scener, om man bara går omkring och ser mesigt dumsöt ut hela tiden, inte ens kan uppbåda ett lite argt pokerface eller avväpnande clownleende, så i det avseendet är jag ganska nöjd med tröttstrecken jag har haft under ögonen sedan sena tonåren och min sneda framtand orsakad av en landhockeymatch.

Min neutrala så-gullig-bild-som-möjligt-till-bloggen-på-första-och-enda-selfieförsöket-min.