Om jag råkar höra Ted Gärdestads Hoppets eld i något sammanhang fastnar den alltid hos mig så att jag hör den för mitt inre öra, har den på hjärnan, mer eller mindre tvångsmässigt sjunger några takter ur den gång på gång, och det kan hålla i sig i flera dagar.

Jag läste någonstans att det beror på att den omedvetna delen av hjärnan tror att informationen den får av en särskild musikslinga är viktig, och tvingar minnet att repetera den gång på gång för att inte informationen ska gå förlorad. Vissa kombinationer av toner ska tydligen ha ”lättare” att missuppfattas på det sättet inne i huvudet på oss, och jag antar att just den där Gärdestad-snällpopen träffar en särskilt öm punkt i just min hjärna eftersom den fastnar som frigolitsmulor.

Tur att den är lite bra.