Jag hävde ur mig min frustration över usla bloggare till en kamrat för några dagar sedan, och det förde oss osökt in på ämnet ”föräldrar som berättar om sina barn och sitt föräldraskap i sociala medier”.
Vi anser båda själva fenomenet osmakligt, ovärdigt och opassande, och eftersom vi befann oss i så att säga slutna rum med bara varandra som fördomsfullt sällskap började vi dela med oss av exempel direkt ur verkligheten till varandra.
-Det värsta jag vet är när någon ska återge ett citat från ett barn, och skriver det som om det vore världens roligaste och gulligaste grej när det bara är ointelligent och tillgjort, och man ba tänker ”men gud vilka jobbiga ungar du har”!
-Och så är det genast tre tusen andra föräldrar där och ba ”nääääe guuuu va guuuulligt” och ”vilket klokt barn du har”!
-Men grejen är att jag har genomskådat stora delar av det där!
-Okej?
-När någon påstår att ett mycket litet barn sa en fullständig mening i direkt anslutning till någons tilltalsnamn, så är det ljug.
-Vaddå?
Och jag förklarade.
Om man läser en självförhärligande post på Facebook som lyder enligt modellen ”Fyraåringen idag: Mamma jag var så modig när jag simmade på djupt vatten, precis som du var när du bytte jobb”, är det alltid ljug.
Precis som när någon påstår att ett barn har sagt ”Jag vill bli lika vacker och smart som du när jag blir stor, mamma”.
Det vet alla som har träffat barn någon gång, och talat med representanter för deras art i varierande ålder.
Barn under fem års ålder bygger sällan meningar på det sättet i spontant tal, med direkt tilltal och egna slutsatser som jämför konkreta och abstrakta situationer.
De säger ”mamma mamma mamma kolla när jag hoppar i vattnet på det djupa”, en kvart senare ”vad är ditt jobb mamma?” och där emellan sjunger de sånger med påhittade ord, gnäller lite och kan kanske kläcka ur sig en upprepning av något som en vuxen sagt tidigare.

Därför är det en så pinsamt genomskinlig LÖGN när någon vill framhålla sin stolthet över det lilla treåriga geniet som sa något helt orimligt, som hämtat ur en sagobok eller ett animerat barnprogram med dålig röstregi.
-Och eftersom föräldrar som levererar en så felaktig uppgift om sina ungar inte ens har vett att skämmas är det övertydligt att de antingen tror att ingen annan människa i hela världen har träffat ett barn och vet hur de uttrycker sig, eller helt enkelt aldrig har pratat med sina barn i tillräcklig utsträckning för att upptäcka att de inte är små fullvuxna hobbitar med välformulerade gulliga dockröster.
-Du har verkligen tänkt på det här!
-OH JA!
-Och du hatar verkligen småbarnsföräldrar!
-Nej, men jag hatar verkligen småbarnsföräldrar som ljuger. Djupt och hett och innerligt. De borde inte få vara föräldrar. Eller i alla fall förbjudas tillträde till sociala medier.

(En anekdot på temat: Jag minns dagen efter valet 2006, när paret Reinfeldt i en intervju påstod att deras barn hade frågat ”har ni vinnit ännu?” under valvakan, förmodligen för att framstå som varma och mjuka familjemänniskor snarare än de iskalla borgare de var och är. Jag tänker fortfarande på det nästan varje gång jag ser eller hör Filippa Reinfeldt i något sammanhang. ”Hon är en typisk Facebookmorsa” liksom.)