Nu har jag sålt mina glittriga Doktor Martens-kängor på Tradera. (Total förlust efter ganska exakt ett års ägande: 80 kronor. Det kan jag leva med, med tanke på hur mycket glädje de skänkte mig korta stunder.)
Tyckte om dem väldigt mycket eftersom de är sjukt snygga, men man kan inte hålla fast vid ett par skor för utseendets skull, och de gjorde mig ständigt illa.
”Det kommer att bli bättre, de behöver bara vänja sig vid mina fötter” intalade jag mig, men de bara skavde och irriterade, fick mig att mer eller mindre trippa fram försiktigt på tå när jag borde gått med stadiga kliv i vanlig ordning.
Så nu är de sålda, Swishbetalade och ska postas i en kartong till någon som kan tukta dem bättre.

På samma okomplicerade sätt har jag rensat lite i följarskarorna på Facebook och Insta på senaste tiden.

”De funkar inte för mig” och off they go, liksom. Jag tycker inte att man ska vara rädd för delete- (eller i vissa fall ens blockera-) knappen när någon tar mer än de ger, eller ger en dåliga grejor i form av passiv aggressivitet eller fördomsfulla uppdateringar. Sådant som skaver och är av den art att man kan skeppa iväg det med första bästa avgång, bör man frigöra sig ifrån, har jag lärt mig.

I vinter bär jag främst de här stövlarna, för de skaver ingenstans.

Och vad gäller både skor och bekanta, behåller jag dem jag verkligen gillar länge, helst för alltid.

(Och jag tycker inte att det är särskilt obekvämt när någon man springer på ibland ba ”har du tagit bort din Facebookprofil, jag ser aldrig dig längre”, och man vet att vederbörande har sökt frenetiskt efter en och man svarar ”nä, jag har bara ändrat inställningarna lite”. Det innebär att den andra inte har fattat hinten, hajat grejen, sett sambandet mellan pissigt beteende och rimlig konsekvens, att vederbörande bara står som en ratad doja och inte förstår någonting, och det är enbart obekvämt för den personen, även om hen inte fattar det heller.)