Jag säger hejdå till en arbetsplats.
Den har varit min i flera år, på deltid, vid sidan av, men nu lämnar jag in mina nycklar, avslutar mina inloggningar, får samma känsla som när jag var yngre och lämnade in mina flygvärdinnevingar, stod inför något mer spännande.
Det är på det sättet nu också, att jag står inför en ny tid, något helt annorlunda, är helt klar med det gamla, till freds med att få avsluta, lägga bakom mig.
Jag tänker på det när jag lämnar byggnaden, strövar upp till Tegnérlunden och sätter mig på Bo Vilhelm Olssons bänk en stund.
Det är en ny tid.
Jag blundar mot solen och tänker på mitt sålda manus, det nyligt påbörjade, och jag antar att det jag känner i kroppen är frid, den kombination av trygghet och frihet som jag strävat efter i många år.
Jag är inte rädd för Coronaviruset, förhåller mig sansad, som de flesta i min närhet, men har ändå nåtts av den stora paniken, den irrationella skräcken en del andra människor upplever, grundad i en tidigare naivitet, dålig kunskap om hur bakterier och virus alltid utgör en fara som man bör skydda sig mot.
Men det är en ny tid, och jorden kommer att vrida sig runt sin egen axel oberoende av andra människors dåliga hygien. Jag förhåller mig socialt distanserad, i viss mån, och jag har mitt arbete, det huvudsakliga, tillsammans med det gamla tvångsmässiga skrivandet, nu plötsligt meningsfullt på ett nytt sätt.
Det är en ny tid, som snart också är gammal, och jag har inte bråttom någonstans.