Välj en sida

Jag och min blivande äkta make är, som en vän valde att uttrycka det, ”två super-individualister”.

Två fullblodsegoister, skulle man också kunna säga, om man helt ignorerar våra världsförbättrarambitioner och faktumet att vi faktiskt bryr oss om vår omgivning, också. (Men mest oss själva, varandra.)

Vi är båda väldigt fokuserade på våra respektive yrkesliv, håller oss med varsin vänkrets och egna intressen, reser ibland utan varandra och gör planer utan att checka den andras kalender.
Men vi bor ihop, sedan flera år tillbaka.

Och framför allt LEVER VI TILLSAMMANS.

Vi har valt att vara med varandra för att vi älskar varandra så vansinnigt mycket, och det har aldrig inneburit att någon av oss har behövt göra några som helst avkall på de drömmar vi har och vill följa när tillfälle ges (efter hårt arbete för att nå dem).

”Delad börda, dubbel glädje” är själva sinnebilden av vårt gemensamma liv, och det är därför vi funkar så bra tillsammans.
Vi är ett team, ett lag, byggt på en blossande kärna av kärlek och gemenskap, förtrolighet och tillit.

”Are you exclusive?” brukade en amerikansk tjejkompis fråga mig när jag var yngre och dejtade, och svaret varierade alltid lite tills jag träffade min Henrik.

Med honom har svaret varit YES, från dag 1.

Vi är helt och fullständigt varandras, bara varandras, och har varandras fulla stöd i allt vi gör.

Det är bara vi för varandra, trots att vi fortsätter att hålla fokus på våra yrkesliv och hobbyer, har lärt känna varandras vänner och familjer.

Vi lämnade våra singeltvåor för några år sedan, köpte en gemensam fyra och en halva (”här finns plats för barn” sa mäklaren beskäftigt, ”det är viktigt med varsitt arbetsrum” sa vi).

Min älskade jobbar utomlands i perioder, och ibland följer jag med, men inte alltid.
Har ju mina jobb att sköta, plus mina åtaganden i föreningslivet och mina fritidsintressen, mina sociala sammanhang.

Och han kommer ju alltid hem igen, och Facetime funkar genom tidszoner, över världshaven.

Andra kan höja på ögonbrynen åt vår livsstil, till och med håna mig ibland med kommentarer som ”jasså, han är borta nu igen” eller ifrågasätta varför vi inte har ynglat av oss ännu, men det enda det bevisar är hur olyckliga de måste vara, i sina osjälvständiga, krävande samliv.

När jag levde ensam, med korta avbrott för romanser av olika slag (de var mycket få till antalet, jag har alltid varit en ensamvarg med höga krav, drömmar om det perfekta, som jag ju så småningom också fann) drev jag hela företaget EvaEmma helt själv, och jag är fortfarande dess enväldiga styrelse, regering, men har fått backup och avlastning med praktiska grejor utöver en allt omvälvande exklusivitet i min relation till en annan människa som är att betrakta som min andra halva. (Min lika bra hälft.)

Bara vinster finns i vårt gemensamma liv, inga förlorade marker, motvilliga kompromisser.

Jag brukade äta uteslutande hämtmat och halvfabrikat, yoghurt till middag, och numera handlar min älskade sambo mat, lagar varierade, näringsriktiga måltider, fryser in matlådor till mig om han ska vara borta ett tag.

Jag har alltid varit mycket noga med mina kläder, deras skötsel och förvaring, och nu tvättar, viker och sorterar jag också min blivande mans plagg, organiserar våra garderober i oklanderlig ordning.

Vi hjälps åt, kompletterar varandra, på alla sätt. Ger till varandra, roffar inte åt oss.

I bibeln står det ”Kärle­ken är tålmo­dig och god. Kärle­ken är in­te strids­lys­ten, in­te skryt­sam och in­te upp­blåst. Den är in­te ut­ma­nan­de, in­te självisk, den bru­sar in­te upp, den vill ing­en något ont. Den fin­ner in­te glädje i orätten men gläds med san­ning­en. Allt bär den, allt tror den, allt hop­pas den, allt uthärdar den.”

Och precis så är det, med oss.
Vi håller ihop och gör varandras tillvaro bättre, lättare, roligare.

Sedan kan andra säga vad fan de vill om att ”han är ju aaaaldrig hemma och hon tänker baaaara på jobb jämt”.

Då skulle de bara veta att vi resonerar ”hemma är där du är”, och att våra jobb är att betrakta som våra barn, som vi vårdar ömt och kärleksfullt, vill se växa och utvecklas.

Och vi har tid utan ”barnen” ibland, när det bara är vi två och ledig tid, lite här och där i världen, och då är det sista vi tänker på fryspizzor, knyckliga strumpor, flygplatsfarväl och ytligt bekantas avundsjuka, kamouflerad till medlidande frågor om ”hur det gåååår för er, egentligen”.

Facebooktext från en årsdag.