Jag har skrivit bok som en besatt de senaste dagarna.

Det är en ynnest att arbeta nattskift och ha hela dagarna (eller i alla fall eftermiddagarna, efter förmiddagens sovtimmar) fria för sitt skapande.

Men det innebär att jag inte har ett jävla dugg att bidra med till bloggen idag.

Ingen skarp åsiktstext, ingen betraktelse av något slag, inte ens en halvhjärtat fotad look i hallspegeln.

Det får bli en koala.
Bara det.
En ullig och gullig koala som kramar en annan koala.
Snodd slash lånad från en rädda koalorna-sida på Facebook.

Då är ni väl ändå glada att ni klickade er hit?

Snart är texten, manuset, klart.

Då kommer en förläggare säga att nej vad fan, det blir nog inget i alla fall, fast med andra, lenare och mer bildade ord, och då blir jag vred och beslutar att print-on-demand-publicera på egen hand igen, bara för att ångra mig i sista minuten och försöka arbeta om, tappa självförtroendet och radera hela skiten, försöka förtränga vad det var jag ägnade så många timmar, dagar, månader åt.

Det är inget nytt under solen, skrivandet är fortfarande lustfyllt trots att jag vet hur det brukar bli.

Men jag förmår inte leverera något spirituellt till bloggen. Sorry.