Jag sitter på min och Bo Vilhelm Olssons bänk i Tegnérlunden och ruvar på några texter.

En av dem är ett större projekt som jag just idag, den 31 oktober 2019, senast klockan 23:59, ska lämna över i någon annans händer.

Och det är väl ingen big deal I guess. Jag är rimligt klar med den, redo för expertgranskningen, de röda och gula markeringarna, de små utropstecknen i marginalen och allt det andra. It’s allright. Och Äänderssön missar aldrig en deadline, så alstret kommer att levereras med flera timmars marginal. Så fort jag har andats lite, här, i mitt land i fjärran.

En annan text är klar sedan ett par veckor och av en helt annan karaktär, borde redan ha hittat till bloggen, bearbetad, ältad, vänd och voltad (till och med genomläst av en annan expert, som ”inte förstår hur du kan överväga att undanhålla den” men som en gång för alla aldrig har hajat grejen med att vara både skapande och anställd, alltid har haft större svängrum än jag) som den är, men ligger ändå kvar i mappen ”utkast”, just ruvas på, under ännu en kväll i Tegnérlunden.

Det är behagligt kallt, och jag tänker att yrket är en handske, men inget värmer som när en text blir allt man ville att den skulle bli, och den får ett eget liv, flyger fram.