Mellandagarna är en tid mellan högtider som passar utmärkt för att kontemplera över sitt liv och hur man ser till att forma det efter bästa förmåga, utifrån hur man vill leva och verka i sin samtid, påverka och påverkas.
Personligen ligger jag gärna i soffan och ser dokumentärfilmer mellan julafton och nyårsafton, lyssnar på poddar eller läser böcker.
Och jag har rörts särskilt till några av Tom Alandhs verk på sista tiden.
Av uppföljningen han gjorde på hemlösa Pia och hennes obeskrivligt starka morsa, som aldrig gav upp kampen om att få in sin vuxna dotter på rätt spår.
Och av filmerna om Gymnasten som lärde sig gå efter att ha brutit nacken nästan allra högst upp vid huvudet under en särskilt avancerad volt.
Ni borde se dem, och den där filmen om Ulla-Carin Lindquist från 2004, Min kamp mot tiden av Andreas Franzén, om ni inte har sett den.
Alla finns på SVT Play respektive Öppet arkiv, och av att se dem får jag värdefulla perspektiv.
Jag har också haft stor glädje av Rättegångspodden och podden Astrid – ett liv på sista tiden, och igår råkade jag av en slump hitta dokumentärfilmen Fru Karlsson från 1992.
Det är ett gripande porträtt av en kvinna som levt ett helt liv som hemmafru, snutit barn och manglat lakan, rensat fisk och skurat golv, och varit lycklig i det livet, känt sig som en viktig del inte bara av familjen utan också i samhället.
Det stör mig att speakern i filmen om hemmafruns intressanta liv (som saknar flera viktiga frågor, infallsvinklar, som huvudpersonen tycks antyda ett par gånger men av dokumentärmakaren Clary Jansson hejdas från att utveckla i deras synkar anno tidigt nittiotal) är så nedlåtande, så ohemult fördömande inför det hårda arbete som krävs av överhuvudet i en arbetarfamilj under närmare femtio år, förringar Fru Karlsson till ett stackars offer för ett förtryck hon själv uppenbarligen inte har upplevt sig leva under.
Som före detta journalist vill jag springa fram till kvinnan bakom kameran och väsa ”hörrö, visa lite respekt för fan, det är en projektledare slash ekonomichef slash pedagog slash säkerhetsansvarig slash barnskötarexpert du talar med, och hon har praktiska kunskaper långt mer avancerade än vilken civilingenjörexamen som helst”.
Och jag vinner perspektiv på mitt eget liv som barnlös och yrkesarbetande, en insikt i hur enkla begrepp som stress och självständighet kan innebära väldigt olika saker för olika människor, i olika skeden av livet.
Ikväll ska jag se de tre delarna i dokumentären om Hasse och Tage och äta någon god hämtmat.

Hoppas att ni också njuter av era mellandagar, och ser fram emot ert nya år som de människor ni har valt att vara.