Igår strövade jag längs en trottoar efter ett ganska smärtsamt tandläkarbesök och tänkte på Iran och USA, på några fakturor som jag måste skicka iväg under den här veckan och på att jag hade lite ont i huvudet.
Sedan pressade jag handledens baksida (bacillskräck) mot övergångsställets knapp och väntade på grönt ljus vid Tekniska högskolan, observerade att solen tittade fram genom molnen.
Blev plötsligt så medveten om mina spända ögonbryn, axlarnas kutiga position och den allmänna bristen på geist i min kropp, påminde mig en flygvärdinnekollega av den gamla skolan som jag hade när jag var yngre, hur hon brukade dunka handflatan i ryggen på mig och ropa ”ut med pattarna” på sin omisskänneliga skånska när hon tyckte att jag hade dålig hållning.
På andra sidan gatan bar en man på en kartong utan lock, den såg ut att vara tung som fan. Vinden rev upp en bunt papper ut den, fick dem att fladdra iväg åt olika håll.
Jag stod passivt vid rödljuset och såg på, blev vittne till hur alla som råkade befinna sig på trottoaren och vid den närliggande busskuren började jaga pappersarken, rycktes med som i lek, log och skrattade, lyckades samla ihop alla utspridda dokument och återlämna dem till mannen med lådan.
Jag blev så glad av att se det.
Och världen var ljus, glad, snäll.
Det var en fin stund.

Jag letade fram Mozarts tjugofemte symfoni och maxade volymen i lurarna, sträckte på mig och var glad resten av dagen.

(Det syns inte eftersom jag har massor av vinterkläder på mig, men Double Echos Double D’s är i rätt position, om ni eller min underbara före detta kollega undrar.)