Ibland när någon har gått över gränsen något alldeles åt helvete i fråga om ohövlighet händer det att jag skriver ett mejl till den personen och sedan låter bli att skicka det.
Och när jag säger ibland menar jag att det har hänt vid två tillfällen i mitt liv, en gång för sju år sedan och en gång för lite mindre än ett år sedan.
Båda mejlen finns sparade i mitt privata arkiv, bland dagboksanteckningar och annat blandat, möjligen framtida användbart textmaterial.
Det ena rotade jag fram och läste i samband med att den här vreden slog till (jag antar att det väckte och aktiverade något känslomässigt trauma, som det heter i psykologitidskriften jag nyligen började prenumerera på), och fann att jag verkligen ångrar att jag inte skickade det.
Nu är det ju för sent, men då var det precis rätt grej att leverera. Och jag lät bli. För att jag beslutade att det enda rätta var att lägga band på mig, hålla tand för tunga.
Det var fel.
Man måste säga ifrån när någon är dum i huvudet på ett sätt som drabbar någon annan.
Det får bli den främsta lärdomen från 2019, om jag inte når en än mer livsomvälvande insikt under årets sista tre månader.

”Tala i vredesmod och du håller det bästa tal du någonsin ångrat” sa Winston Churchill.
Jag vill mena att jag skrev de bästa mejl jag någonsin ångrat att jag inte skickat.