Jag har inte skrivit alls om släktforskningen på ett tag nu, men den fortgår i det tysta, under mina lediga stunder. (Och jag är helt säker på att mina grannar uppskattar den hobbyn långt mer än mitt violinspelande och jonglerande.)

Ett av mina senaste fynd i arkivrotandet var min farfars betyg från sin militära tjänstgöring under andra världskriget, när han var flygmekaniker i Kallinge.

Vi pratade ganska mycket om den tiden innan hans bortgång, i samband med att jag blev flygvärdinna och ibland flög till hans gamla ”hemmabas” i Blekinge, men det kändes ändå… Märkligt… Att plötsligt ha ett gult kort med en lista över hans utbildningar och grader av befordran i handen.

Han ansågs av överordnade ha ”högsta möjliga lämplighet för tjänsten” och en anteckning under rubriken ”tekniska färdigheter” säger ”med beröm godkänd”.
Jag blev fånigt stolt över en sedan länge avliden släkting när jag strax senare läste ”noggrann, pålitlig, kamratlig”, fnissade till lite och tänkte att det sista ordet kanske lades till när släktingen, trots en enligt egen uppgift extrem flygsjuka, följde med på ”observationsflygningar” mot löfte om extra betalning.

Jag tycker om att känna min egen historias vingslag på det påtagliga sätt jag gör när jag hittar sådana här fysiska bevis på tidigare generationers liv och leverne, och det är en av drivkrafterna bakom mitt idoga letande bland gamla papper och snirkliga siffror. Ofta får det mig att tänka på vad eventuella kommande generationer (jag har syskonbarn) kommer att lyckas ”forska fram” om mig när jag är sedan länge hädangången.
Kommer de att med stigande förtjusning upptäcka min arkiverade Facebookprofil, andaktsfullt klicka sig fram till min första selfie på Kungsbron, utanför lägenheten jag gnetade ihop kontantinsatsen till på ett pissigt reklamjobb sommaren 2011, kanske hitta något gammalt anställningskontrakt från den tiden, och sedan snubbla på min DNA-profil nedtecknad för ett frivilligt forskningsprojekt?

Jag hoppas att vad som står att finna i mitt eftermäle om sjuttiofem år, även om det inte är militärt korrekta fraser som ”noggrann, pålitlig, kamratlig”, är sådant som gör det rimligt att anta att jag levde ett liv för freden och demokratin, var allmänt hygglig under min tid på jorden.

För DET är ändå det allra finaste man kan hitta i sitt ursprung när man släktforskar. En allmän hygglighet slår alla gamla förmögenheter och hyllade konstnärsskap i världen.