Jag ägnar större delen av min tid åt olika texter just nu.

Ur en av dem saxar och stryker jag stora partier, hittar tusen åter tusen strålande fel.

Tycker ändå att det finns en poäng i att arkivera en del bortredigerat för framtida behov, och ibland till och med skicka till bloggen.

Nedan bjuder jag på ett hastigt nedkrafsat stycke som långt ifrån håller måttet, eftersom jag är en sådan person. Prestigelös slash utan skam i kroppen.

Det är något tillgjort och påklistrat med hennes feminitet. Som om den är adderad till hennes personlighet på samma sätt som den mörkbruna ögonskuggan till hennes makeup, som är för extrem för vår arbetsplats, möjligen också för extrem för Malmskillnadsgatan, eller vilken websida dess forna aktivitet nu har flyttat till.
Det är därför hon inte svarar som andra människor i intercomtelefonen, och därför hennes uniformskjol slutar mitt på låret i stället för reglementsenligt vid knäna.
Hon är ett jävla våp, helt enkelt, och om det är något jag är förbannat trött på i november det här året, är det jävla våp.
Men hon får alla andras ögon att tindra, och tycks framför allt själv trivas med den där mjuka falsettrösten och det larmande kroppsspråket, njuter uppenbart av de vända huvudena hon orsakar när vi går från personalrummet till vårt flygplan längst ut på Arlandas F-pir, så allt jag kan göra är att inte vara mer surkärring än nödvändigt, och därmed också uppmuntra hennes lata, självupptagna hållning.
Jag delar ut och samlar ihop matbrickor, springer med påtårskannan, levererar spypåsar och säljer parfym medan hon står lutad mot väggen bredvid kaffebryggaren med ena benet upp och kammar sin långa hästsvans mellan fingrarna, följer mig med värderande blick och säger att jag borde prova Maroccan oil för att slippa se ut så där i håret, att det finns en bra på Primark.
-Um, säger jag, och skäms inte det minsta när jag och bloggcensureratnamn snackar ned henne som fan i ett långt telefonsamtal med europataxa senare på kvällen.
Tvärtom skäms jag å våpets vägnar när hon ställer till med bråk i säkerhetskontrollen dagen efter, när hon blir ombedd att ta av sig kavajen.
-MEN JAG ÄR CREW, skriker hon och bryr sig inte om effekten, van vid vända huvuden som hon är, och när hon strax senare berättar för mig, med förtroligt sänkt röst, att hon är ”uppvuxen på Solsidan, om du vet vad det är” känner jag en desperat längtan att kasta mig ut ur flygplanet hellre än att tillbringa ytterligare två och en halv timme med min höft mot hennes.
Hon är inte klok, helt enkelt, och det är först långt senare jag får reda på varför vi så ofta är samschedulerade den hösten.
-Dig kan man ju lita på, att du säger ifrån om något är fel, förklarar chefen då med något generat ursäktande i sin röst som är opassande för samtalet, inte bara för hens position.
Och jag ångrar naturligtvis då, att jag aldrig sa något om allt som jag tyckte var fel.
Men det var en sådan höst, när jag inte sa särskilt mycket alls, till någon, trots att ettannatbloggcensureratnamn fanns i trakten av hemmabasen som en allt förmildrande omständighet och jag väl egentligen var precis lika stor i käften som vanligt, när jag väl blev förbannad.
Det var en mild och grå höst, under vilken jag teg och tänkte långt mer än jag sa och gjorde, och den dyker upp i mitt minne den där dagen flera år senare, när jag ser henne och hennes ovärdigt åldrade kvinnlighet i samband med att jag passerar ut ur den där butiken på Biblioteksgatan efter att ha fingrat lite på en väska som kanske ska bli min om jag får den nya tjänsten jag har sökt.
Vi säger hej till varandra i samma sekund som vi noterar igenkännandet hos varandra, och på hela dagen kan jag inte skaka av mig hennes blick, går som tyngd av skuld genom Hagaparken hem till Solna efter att ha köpt en mascara och en ljusblå tröja på H&M.
”Hon klarar sig” tänker jag, ”sådana som hon klarar sig alltid”, men på mina skuldror bär jag ändå insikten om att var man är född är en sak, var man lever trettio år senare en annan, och jag förmår inte tycka synd om henne.
-Hon var ju alltid en sådan jävla bitch, säger jag till bloggcensureratnamn på lokaltaxa den kvällen, som för att försvara mig för vad jag inte har gjort.
-Och barnslig, framför allt väldigt barnslig, säger hon, och jag instämmer.
Jag får tjänsten som jag har sökt, men jag går aldrig till Biblioteksgatan och köper den där väskan.
Som om trottoaren utanför butiken vore för alltid befläckad, omöjlig att beträda.

Mulberry Zipped Bayswater.