En dikt av Karin Boye dök upp i mitt minne tidigare idag, och jag gjorde en ansats att leta upp diktsamlingen Moln i det organiserade kaos som är arbetsrummets bokhyllesystem, men hejdades sedan av allmän lathet och googlade i stället.

Delar med mig av dikten i sin helhet här, i hopp om att mina läsare också förmår uppskatta den.